Vilsen

Nu har det snart gått en månad, jobbet går rätt bra och det är bra arbetskamrater.
Var hemma ihelgen och städade ut min lägenhet, var väldigt jobbigt att fara därifrån å veta att det var sista gången jag var där men som tur var hade jag en underbar tjej med mig som stöttade mig.

Helgen var väldigt mysig å härlig i Boden hos annelie, dock var det väldigt jobbigt att lämna henne igår å saknaden är stor. Känner mig väldigt tom å vilsen här. varför ska man träffa en underbar å fin tjej när man måste åka 100 mil bort för jobb? Vet inte riktigt vad jag ska skriva men saknar väldigt många saker med henne, men mest är det nog att få somna å vakna vid hennes sida å känna hennes närvaro, men även att veta att hon fanns där, bara 4 mil bort å jag kunde fara till henne när som helst.

Imorn fyller man år vilket inte alls känns nå roligt att behöva fira utan familj å vänner men framför allt utan henne. Tror inte så många förstår hur fruktansvärt jobbigt det var och är att lämna tryggheten, familj och vänner, å flytta 100 mil bort från en underbar tjej man tycker om väldigt mycke. Å sen när man inte vet hur länge man blir här, inte ha någon tid att sikta på. Varför ska livet vara såhär orättvist?

Saknaden är stor

Nu sitter jag här nere hos micke (min nuvarande sambo) helt själv, varit själv igårkväll och ivkäll, trots att jag är i en helt ny stad så vill jag inte eller känner för att fara ut å kolla vad det är för en stad. saknaden är för stor och det gör för ont i hjärtat för att jag ska orka eller känna någon lust att göra något. saknar Annelie något oerhört.

Jobbet var intressant och det går bra där:) men jag får inte dela det med Annelie, jag får inte komma hem till henne å berätta hur dagen varit å hålla om henne vilket gör väldigt ont.
Det är långt ifrån som förut med henne å jag saknar allt med henne. Bara en sån liten sak som att få en kram av henne saknar jag väldigt mycke. Jag träffar den finaste tjej som finns och allt är toppen men blir tvungen att flytta, hur jävla orättvist är inte det?

Det var fruktansvärt att lämna henne i söndags, vet att du läser det här å du ska veta att du betyder väldigt mycke för mig, de är du som har gett mig energi till allt det här. Önskar bara allt vore annorlunda och att jag fick vara med dig:(

Men nu är jag här och måste ge det en chans, hade liksom inte så många val och var tvungen att fara vilket smärtar, att jag inte ens hade några val. Önskar jag fick ligga nu å hålla om dig, ensamheten utan dig är stor och de går inte sekund utan att jag tänker på dig å allt det fina vi hade.

Måste iaf försöka att ge det här en chans, det är ett bra jobb och säker framtid. Men egentligen, va är ett bra jobb värt utan någon att dela lyckan med? Måste ge allt en chans iaf, när jag ändå är här.

Man träffar jordens finaste tjej, får ha henne i sitt liv i fem stolta månader som har varit underbara å sen måste man fara, undrar vad det finns för tanke med det. Du kommer iaf alltid att finnas i mitt hjärta Annelie, oavsett vad som händer i framtiden.

Det här var lite tankar å känslor från mig inatt, kommer skriva mer om allt här nere när jag upplever det!